Usch... klockan är 10
Sitter och hittar på nya svordomar till den inspirerande borrmaskins-musiken som har studsat mellan golv och tak här inne ända sedan jag kom hit imorse. Överväger att dyka ned i väskan och leta efter något luddigt att stoppa i öronen. Vilket troligtvis nödgas bli en binda... Men inte ens det uppiggande lilla framtidsscenariot kan jaga bort rastlösheten särskilt länge.
Man skulle haft en koisk här. Då skulle man i alla fall kunna käka sig igenom dagen...
Men det ser ut som att det blir snabbkaffe och tuggummi till lunch idag. Igen.
Nu vet jag varför jag brukar undvika socker på jobbet. Jag har ätit en ynka liten chokladmunsbit idag och sockerkicken har redan skjutit loss hyperaktiviteten i mitt blod.
Jag har mailat en kompis om Melodifestivalen, inte en, utan tre hela gånger idag och givit denne min ypperliga gissning om vem som kommer att ta hem segern i år (Anna Bergendahl). Men när dessa tre invecklade meddelanden är skickade och statusen är uppdaterad än en gång på det dödsövergivna Facebooks. Ja, then what?
Jo, man skrivet blogg.
Det är ungefär som nämnda Facebook (på förmiddagen). Det är lika lite respons på inläggen, men här säger textfältet i alla fall inte stopp efter, typ, 200 tecken och får en att undra vad det är tänkt att man ska göra av resten av de 15000 orden..?
Jag såg mig igenom en hel serie anime förra veckan. Och jag arbetade mig igenom nästan en hel låda glass.
Jag tror att det är den röda tråden i mitt liv just nu. För mycket socker och för lite aktiviteter som kräver att jag lyfter på rumpan och i alla fall tar mig ut på balkongen för att se vilket väder det är...
I och för sig har vädret varit ganska pålitligt den senaste tiden.
Konstant snö och slask. Mumsigt.
Nej.
Och inte särskilt kul att ge sig ut i heller.
Men jag passade faktiskt på att gå ut på balkongen och bygga mig en snölykta där i helgen - just för att jag jag fått mig den här uppenbarelsen. Och för att solen lockat på mig lite smått genom gardinerna.
Nej fy, det här var inte något speciellt upplyftande inlägg.
Förlåt mig cyber-friend.
Zombie-liknande jättehuvud iklätt pannband och anorexi - SEXEY!!!!! ;D
Ni vet hur det är. Man drämmer till väckarklockan så många gånger man bara kan i sömnen utan att få sparken innan frukost. Man slafsar i sig en banan och gör ibland sånt som krävs för att ens medpassagerare inte ska hoppa till av hjärtstillestånd när de ser dig i busskuren och sen är det UPP OCH IVÄG med dig för att knipa en bra plats utan stinkande tafsar-gubbe på sätet bredvid.
Men vaknar det gör man minsann inte.
Först ska allra minst en clown med slägga komma springande mot dig med ett högljutt fräsande (någon har väl programmerat bort snooze-funktionen på den stackarens mobiltelefon).
I det här fallet så spärrades mina ögonlock inte upp till "vaken:ish" höjdnivå förrän en 3 meter hög plansch med benrangel stod och pekade på mig med ett fånigt flin.
Se på mig, sa den. Se på mig annars äter jag upp dig för jag är så hungrig!
Det var H&M's nya reklamaffish.
Tadaa!
Så var jag vaken.
Fint att vi har hälsosamma role models att visa upp för nästa generation små.
Nästa generation har säkert redan observerat vad som går hem...
ALLA hjärtans dag?
Ok. det kanske egentligen är ett kommersiellt jippo som jag av ren princip borde bojkotta. Men jag känner aldrig för att göra det.
Istället spelar jag dem i år rätt i händerna. Jag har bokat hotellrum, klurat på söta formuleringar till ett valentines-kort, och jag överväger starkt att plocka fram kaveln och pepparkaksformarna och baka loss av, tja, hjärtans lust.
Det är litegrann som mitt förhållande till reklam, godis-pop och rosa tröjor.
Jag vill gärna vara för cool för det. Men likt förbaskat tar mitt hjärta ett skutt varje gång hemglassbilens glada, blå blad dimper ned i min brevlåda, och jag sjunger högt till Britney Spears ibland och funderar på hur det egentligen skulle vara att se High School Musical en tisdagskväll bara för att jag känner för det... inte för att håna.
Och jag behöver väl inte säga att jag äger en så omfattande mängd rosa plagg att de bara kan ägas av en fullkomligt kapitulerad rosa-hatare.
Bubbelgum är ganska kul.
Och lördagsgodis.
Och dricka som gör tungan blå. Och dagar som Alla hjärtans dag.
Faktiskt.
Jag skäms över att säga det - men jag var inombords ganska tuff mot tuggummi-popare och rosutdelare (men mest -mottagare) - innan jag själv hade någon att gulla loss med, vill säga.
Har man någon att själv skämma bort blir det plötsligt inte lika med att "skämma ut" sig att hoppa på sådana tåg som det här.
Och det är väl ganska naturligt.
Vem katten vill engagera sig i alla hjärtans dag och baka små fåniga hjärtbakelser om man ändå inte har någon speciell att skänka bort dem till?
Det blir så... utelämnande.
Patetiskt.
Kände jag.
Jag har nog egentligen alltid längtat efter att ha någon att skänka den där sabla 25-kronorsrosen till under skoltiden. När insamlingarna började kröp man ihop lite extra i sitt skal och räknade ned dagarna tills det hela skulle vara över och man inte längre var så utsatt i sin egenskap av uppenbar loner.
Måste de rub it in my face?
Räcker det inte med att de går och är lyckliga tillsammans alla 364 övriga dagar om året medan jag stryker omkring här efter väggarna. Ensam?
Nu finns det en jävla dag för dem också. En extra, puttenuttig, du-och-jagig field trip.
Det fick mig att känna mig extra tom. "Extra värdelös, just idag". Mitt marknadsvärde sjönk drastiskt... I takt med min självkänsla.
Men nu, som sagt. Nu står jag här och stoltserar. Jag har bokat ett (privat - i och för sig, jag tänker inte gå omkring och skrika ut det till världen) rum till mig och sambon. Och den 14 februari i år är det inte jag som med extra låg tyngdpunkt på grund av stenen i magen stirrar mig igenom dagen och låtsas som att det inte är något speciellt med den.
Jag vet inte vad jag har kommit fram till med det här. Förmodligen bara det uppenbara. Att sådana här jippon lyfter upp de redan upplyfta, och trycker ned de som är så pass nära golvet ändå att de lika gärna kan stanna nere i sängen och ligga ned lite till.
Det är en överjävlig dag, men jag tänker fira att jag inte är ensam i år. År 2010 har jag äntligen någon att ge en 25-kronors ros till.
Med en klump i magen
Kanske kommer jag att spendera nästa år där, kanske nästa efter det, och nästa efter det och efter det eller efter det.
Inte omöjligt kommer alla mina slantar och skjortärmsess att gå till den utbildningen från och med i höst.
Jag växlar mellan hopp och lättnad, skeptisism och misstro.
Hur ska jag kunna veta att jag hamnat rätt?
Vill jag lämna hem och ett ordnat jobb för en ett liv någonstans som kanske blir bra?
Är man dum som offrar allt på samma kort?
Tänk om jag faller pladask på magen och ärrar mig själv där det finns ärr redan från förut.
Kommer jag någonsin att läka då?
Jag blir alldeles trött och ledsen av att bara måsta vara hel och ren på min arbetsplats, jag ska le och vara riktigt "service minded", men mina tankar är mycket mer överflödig än min vita skjorta.
Idéer, upptåg och eget tänkande får du vänta med tills du sitter på spårvagnen hem och ändå inte riktigt känner för att ha något skoj...
Jag går runt i en bikostym och jag ska vara ett bi som alla andra annars får jag ta mitt surr någon annanstans.
Och jag känner ungefär likadant för min egen framtid som jag gör för snittblommor.
Jag blir alltid i hemlighet lite ledsen när jag får en fin bukett blommor.
För jag vet, att imorgon så kommer den att sloka lite, lite grann. Och om några dagar så kommer den att vara helt död.
Hade inte jag slitit upp dem för att ha något trevligt att se på medan den vissnar i min vas så hade de friska och fina kunnat stå kvar i jorden och blomma länge till.
Kommer jag också att sitta i min vas och vara fin tills den lilla näringen jag fick med mig från blomsteraffären tagit slut och jag får en begravning i en sopcontainer?
Kommer jag, dag efter dag, sitta här i min arbetsstol och se på hur andra lever upp och går vidare, utmanar sig själva och skapar förändring, inombords såväl som omkring sig, medan jag ser mig själv torka ihop och smula ned någons duk?
Eller kommer jag kanske att bita floristen som försöker plocka mig i handen, och sedan blomma så mycket jag bara kan så länge jag vill?
Kruxet är bara att våga hoppa. Och ibland att kunna våga lämna någon kvar uppe på avsatsen.
Jag vet med mig att man skulle kunna ta ifrån mig vad som helst och jag skulle troligtvis - till slut - likt en kackerlacka borsta av mig sanden från jordskredet och vandra därifrån med en repa i lacken.
Syns bara om man skärrskådar mig med lupp.
Men om jag ställer till det så att jag förlorar "henne", hon som färglägger betongen och rundar av alla dess kanter, bara för att jag drog iväg till en utbildning som kanske inte ens blir bra, ja då krävs det inte mycket för att det ska säga "kras" om min arma lilla kackerlacke-kropp...
Då världen slutar att vara i färg, vad finns det då för skäl till att bli glad för en regnbåge?
Jag vet allt det här, jag vet att jag riskerar allt, men jag antar att jag alltid girigt kommer att leta efter en ny stig så länge jag vet att det finns en som leder rätt fram till krukan med allt det där "guldet". Alternativt tills någon trampar på mig eller blandar in råttgift i mina kaksmulor.
Jag begär visst för mycket. Jag vill ha henne i mitt liv. Men jag vill däremot inte dö som en tokängslig gammal kärring som desperat undrar vad hon gjort med alla sina dagar och varför hon inte förstod att tiden är den största förmögenheten en människa kan ha och att det faktiskt inte finns någon annan som kan bestämma åt oss vad vi gör av den.
En annan gammal gumma skulle dock förmodligen kanske säga att "kärleken är din största gåva, vad är du utan den?" istället. Så då står jag där igen, vilsen mellan två gummors goda råd som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av.
Man ska inte förlora människan som färglägger ens värld.
En mycket, mycket dum idé...
Men jag vet inte hur mycket längre jag känner att jag klarar mig på en enda färgskala längre. Jag tror att jag behöver fler glädjeämnen i mitt liv, och då måste jag göra någonting åt min situation.
Så jag ska våga hoppa, prova precis alla stigar i skogen och jag ska inte vara rädd för varken förändring eller för att svälja min stolthet om den bli fel och hoppa av.
Jag kommer att vara en jäkligt ärrig kackerlacka till slut, när det hela är över och den sista punkten har satts på mina fullskrivna ark. Men jag slipper i alla fall att dö med en klump i magen.
Då kan jag lägga mig på rygg och låta en förbipasserande katt käka upp mig utan att höra de gapande kärringarnas ord ringande i mina öron.
För jag kommer att vara en jäkligt välsmakande kackerlacka som inte ångrar den minsta repa.
Nu ska jag sitta en stund här på min stol och tänka ut åt vilket vädersträck jag ska välja min stig nästa gång.
Kanske hamnar jag i en kuperad terräng. Eller kanske på en skogsäng.
Det underbara är att jag inte vet.
Jag ska vända blad, absolut, men vilken sida vill jag egentligen hamna på...?
Jag hade tänkt mig att det skulle bli litegrann som mitt kärleksliv.
Det löste sig på ett bra sätt. Där var det tal om "blixt från klar himmel", love att first sight, en omkullvältande upplevelse som förändrade allt över en natt. Eller från en minut till en annan rent utav, en minut in i chatten och mitt hjärta gjorde vågen.
Men hur jag än vänder och vrider på alla utbildningsbeskrivningar och skruvar på mig själv för att passa in i alla möjliga jobböppningar så lyckas jag aldrig riktigt känna det där - känna det tysta godkännandet i mitt inre som säger att "Sådärja, nu har du kommit rätt!"
Det är det jag vill ha. Jag vill känna att jag har kommit hem, att jag har styrt in på rätt väg igen och inte går omkring och irrar...
Jag vill så hjältans gärna känna att jag tryggt har landat på nästa sida av mitt liv.
