ALLA hjärtans dag?
Ok. det kanske egentligen är ett kommersiellt jippo som jag av ren princip borde bojkotta. Men jag känner aldrig för att göra det.
Istället spelar jag dem i år rätt i händerna. Jag har bokat hotellrum, klurat på söta formuleringar till ett valentines-kort, och jag överväger starkt att plocka fram kaveln och pepparkaksformarna och baka loss av, tja, hjärtans lust.
Det är litegrann som mitt förhållande till reklam, godis-pop och rosa tröjor.
Jag vill gärna vara för cool för det. Men likt förbaskat tar mitt hjärta ett skutt varje gång hemglassbilens glada, blå blad dimper ned i min brevlåda, och jag sjunger högt till Britney Spears ibland och funderar på hur det egentligen skulle vara att se High School Musical en tisdagskväll bara för att jag känner för det... inte för att håna.
Och jag behöver väl inte säga att jag äger en så omfattande mängd rosa plagg att de bara kan ägas av en fullkomligt kapitulerad rosa-hatare.
Bubbelgum är ganska kul.
Och lördagsgodis.
Och dricka som gör tungan blå. Och dagar som Alla hjärtans dag.
Faktiskt.
Jag skäms över att säga det - men jag var inombords ganska tuff mot tuggummi-popare och rosutdelare (men mest -mottagare) - innan jag själv hade någon att gulla loss med, vill säga.
Har man någon att själv skämma bort blir det plötsligt inte lika med att "skämma ut" sig att hoppa på sådana tåg som det här.
Och det är väl ganska naturligt.
Vem katten vill engagera sig i alla hjärtans dag och baka små fåniga hjärtbakelser om man ändå inte har någon speciell att skänka bort dem till?
Det blir så... utelämnande.
Patetiskt.
Kände jag.
Jag har nog egentligen alltid längtat efter att ha någon att skänka den där sabla 25-kronorsrosen till under skoltiden. När insamlingarna började kröp man ihop lite extra i sitt skal och räknade ned dagarna tills det hela skulle vara över och man inte längre var så utsatt i sin egenskap av uppenbar loner.
Måste de rub it in my face?
Räcker det inte med att de går och är lyckliga tillsammans alla 364 övriga dagar om året medan jag stryker omkring här efter väggarna. Ensam?
Nu finns det en jävla dag för dem också. En extra, puttenuttig, du-och-jagig field trip.
Det fick mig att känna mig extra tom. "Extra värdelös, just idag". Mitt marknadsvärde sjönk drastiskt... I takt med min självkänsla.
Men nu, som sagt. Nu står jag här och stoltserar. Jag har bokat ett (privat - i och för sig, jag tänker inte gå omkring och skrika ut det till världen) rum till mig och sambon. Och den 14 februari i år är det inte jag som med extra låg tyngdpunkt på grund av stenen i magen stirrar mig igenom dagen och låtsas som att det inte är något speciellt med den.
Jag vet inte vad jag har kommit fram till med det här. Förmodligen bara det uppenbara. Att sådana här jippon lyfter upp de redan upplyfta, och trycker ned de som är så pass nära golvet ändå att de lika gärna kan stanna nere i sängen och ligga ned lite till.
Det är en överjävlig dag, men jag tänker fira att jag inte är ensam i år. År 2010 har jag äntligen någon att ge en 25-kronors ros till.
