Usch... klockan är 10
Och jag är redan uttråkad.
Sitter och hittar på nya svordomar till den inspirerande borrmaskins-musiken som har studsat mellan golv och tak här inne ända sedan jag kom hit imorse. Överväger att dyka ned i väskan och leta efter något luddigt att stoppa i öronen. Vilket troligtvis nödgas bli en binda... Men inte ens det uppiggande lilla framtidsscenariot kan jaga bort rastlösheten särskilt länge.
Man skulle haft en koisk här. Då skulle man i alla fall kunna käka sig igenom dagen...
Men det ser ut som att det blir snabbkaffe och tuggummi till lunch idag. Igen.
Nu vet jag varför jag brukar undvika socker på jobbet. Jag har ätit en ynka liten chokladmunsbit idag och sockerkicken har redan skjutit loss hyperaktiviteten i mitt blod.
Jag har mailat en kompis om Melodifestivalen, inte en, utan tre hela gånger idag och givit denne min ypperliga gissning om vem som kommer att ta hem segern i år (Anna Bergendahl). Men när dessa tre invecklade meddelanden är skickade och statusen är uppdaterad än en gång på det dödsövergivna Facebooks. Ja, then what?
Jo, man skrivet blogg.
Det är ungefär som nämnda Facebook (på förmiddagen). Det är lika lite respons på inläggen, men här säger textfältet i alla fall inte stopp efter, typ, 200 tecken och får en att undra vad det är tänkt att man ska göra av resten av de 15000 orden..?
Jag såg mig igenom en hel serie anime förra veckan. Och jag arbetade mig igenom nästan en hel låda glass.
Jag tror att det är den röda tråden i mitt liv just nu. För mycket socker och för lite aktiviteter som kräver att jag lyfter på rumpan och i alla fall tar mig ut på balkongen för att se vilket väder det är...
I och för sig har vädret varit ganska pålitligt den senaste tiden.
Konstant snö och slask. Mumsigt.
Nej.
Och inte särskilt kul att ge sig ut i heller.
Men jag passade faktiskt på att gå ut på balkongen och bygga mig en snölykta där i helgen - just för att jag jag fått mig den här uppenbarelsen. Och för att solen lockat på mig lite smått genom gardinerna.
Nej fy, det här var inte något speciellt upplyftande inlägg.
Förlåt mig cyber-friend.
Sitter och hittar på nya svordomar till den inspirerande borrmaskins-musiken som har studsat mellan golv och tak här inne ända sedan jag kom hit imorse. Överväger att dyka ned i väskan och leta efter något luddigt att stoppa i öronen. Vilket troligtvis nödgas bli en binda... Men inte ens det uppiggande lilla framtidsscenariot kan jaga bort rastlösheten särskilt länge.
Man skulle haft en koisk här. Då skulle man i alla fall kunna käka sig igenom dagen...
Men det ser ut som att det blir snabbkaffe och tuggummi till lunch idag. Igen.
Nu vet jag varför jag brukar undvika socker på jobbet. Jag har ätit en ynka liten chokladmunsbit idag och sockerkicken har redan skjutit loss hyperaktiviteten i mitt blod.
Jag har mailat en kompis om Melodifestivalen, inte en, utan tre hela gånger idag och givit denne min ypperliga gissning om vem som kommer att ta hem segern i år (Anna Bergendahl). Men när dessa tre invecklade meddelanden är skickade och statusen är uppdaterad än en gång på det dödsövergivna Facebooks. Ja, then what?
Jo, man skrivet blogg.
Det är ungefär som nämnda Facebook (på förmiddagen). Det är lika lite respons på inläggen, men här säger textfältet i alla fall inte stopp efter, typ, 200 tecken och får en att undra vad det är tänkt att man ska göra av resten av de 15000 orden..?
Jag såg mig igenom en hel serie anime förra veckan. Och jag arbetade mig igenom nästan en hel låda glass.
Jag tror att det är den röda tråden i mitt liv just nu. För mycket socker och för lite aktiviteter som kräver att jag lyfter på rumpan och i alla fall tar mig ut på balkongen för att se vilket väder det är...
I och för sig har vädret varit ganska pålitligt den senaste tiden.
Konstant snö och slask. Mumsigt.
Nej.
Och inte särskilt kul att ge sig ut i heller.
Men jag passade faktiskt på att gå ut på balkongen och bygga mig en snölykta där i helgen - just för att jag jag fått mig den här uppenbarelsen. Och för att solen lockat på mig lite smått genom gardinerna.
Nej fy, det här var inte något speciellt upplyftande inlägg.
Förlåt mig cyber-friend.
Kommentarer
Trackback
