Dags att vända blad

Jag är tillbaka från ett studiebesök på ett universitet.
Kanske kommer jag att spendera nästa år där, kanske nästa efter det, och nästa efter det och efter det eller efter det.
Inte omöjligt kommer alla mina slantar och skjortärmsess att gå till den utbildningen från och med i höst.
Jag växlar mellan hopp och lättnad, skeptisism och misstro.
Hur ska jag kunna veta att jag hamnat rätt?

Vill jag lämna hem och ett ordnat jobb för en ett liv någonstans som kanske blir bra? 
Är man dum som offrar allt på samma kort?
Tänk om jag faller pladask på magen och ärrar mig själv där det finns ärr redan från förut.
Kommer jag någonsin att läka då?

Jag blir alldeles trött och ledsen av att bara måsta vara hel och ren på min arbetsplats, jag ska le och vara riktigt "service minded", men mina tankar är mycket mer överflödig än min vita skjorta.
Idéer, upptåg och eget tänkande får du vänta med tills du sitter på spårvagnen hem och ändå inte riktigt känner för att ha något skoj...
Jag går runt i en bikostym och jag ska vara ett bi som alla andra annars får jag ta mitt surr någon annanstans. 

Och jag känner ungefär likadant för min egen framtid som jag gör för snittblommor.
Jag blir alltid i hemlighet lite ledsen när jag får en fin bukett blommor.
För jag vet, att imorgon så kommer den att sloka lite, lite grann. Och om några dagar så kommer den att vara helt död.
Hade inte jag slitit upp dem för att ha något trevligt att se på medan den vissnar i min vas så hade de friska och fina kunnat stå kvar i jorden och blomma länge till. 

Kommer jag också att sitta i min vas och vara fin tills den lilla näringen jag fick med mig från blomsteraffären tagit slut och jag får en begravning i en sopcontainer?

Kommer jag, dag efter dag, sitta här i min arbetsstol och se på hur andra lever upp och går vidare, utmanar sig själva och skapar förändring, inombords såväl som omkring sig, medan jag ser mig själv torka ihop och smula ned någons duk?

Eller kommer jag kanske att bita floristen som försöker plocka mig i handen, och sedan blomma så mycket jag bara kan så länge jag vill?

Kruxet är bara att våga hoppa. Och ibland att kunna våga lämna någon kvar uppe på avsatsen.
Jag vet med mig att man skulle kunna ta ifrån mig vad som helst och jag skulle troligtvis - till slut - likt en kackerlacka borsta av mig sanden från jordskredet och vandra därifrån med en repa i lacken.
Syns bara om man skärrskådar mig med lupp.

Men om jag ställer till det så att jag förlorar "henne", hon som färglägger betongen och rundar av alla dess kanter, bara för att jag drog iväg till en utbildning som kanske inte ens blir bra, ja då krävs det inte mycket för att det ska säga "kras" om min arma lilla kackerlacke-kropp...

Då världen slutar att vara i färg, vad finns det då för skäl till att bli glad för en regnbåge?

Jag vet allt det här, jag vet att jag riskerar allt, men jag antar att jag alltid girigt kommer att leta efter en ny stig så länge jag vet att det finns en som leder rätt fram till krukan med allt det där "guldet". Alternativt tills någon trampar på mig eller blandar in råttgift i mina kaksmulor.

Jag begär visst för mycket. Jag vill ha henne i mitt liv. Men jag vill däremot inte dö som en tokängslig gammal kärring som desperat undrar vad hon gjort med alla sina dagar och varför hon inte förstod att tiden är den största förmögenheten en människa kan ha och att det faktiskt inte finns någon annan som kan bestämma åt oss vad vi gör av den.

En annan gammal gumma skulle dock förmodligen kanske säga att "kärleken är din största gåva, vad är du utan den?" istället. Så då står jag där igen, vilsen mellan två gummors goda råd som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av. 

Man ska inte förlora människan som färglägger ens värld.
En mycket, mycket dum idé...
Men jag vet inte hur mycket längre jag känner att jag klarar mig på en enda färgskala längre. Jag tror att jag behöver fler glädjeämnen i mitt liv, och då måste jag göra någonting åt min situation.

Så jag ska våga hoppa, prova precis alla stigar i skogen och jag ska inte vara rädd för varken förändring eller för att svälja min stolthet om den bli fel och hoppa av.
Jag kommer att vara en jäkligt ärrig kackerlacka till slut, när det hela är över och den sista punkten har satts på mina fullskrivna ark. Men jag slipper i alla fall att dö med en klump i magen.
Då kan jag lägga mig på rygg och låta en förbipasserande katt käka upp mig utan att höra de gapande kärringarnas ord ringande i mina öron. 
För jag kommer att vara en jäkligt välsmakande kackerlacka som inte ångrar den minsta repa.

Nu ska jag sitta en stund här på min stol och tänka ut åt vilket vädersträck jag ska välja min stig nästa gång.

Kanske hamnar jag i en kuperad terräng. Eller kanske på en skogsäng.
Det underbara är att jag inte vet.